Nova Scotia Duck Tolling Retriever

" Tollare "
 

Historik och ändamål: Nova Scotia Duck Tolling Retriever är den yngsta och minsta retrieverrasen. Som rastyp anses den gå tillbaka till början av 1800-talet, men rasen godkändes av kanadensiska kennelklubben först 1945 och rasklubben bildades så sent som 1974. Ändå är det denna retriever som har det mest dunkla och odokumenterade ursprunget av de sex raserna.
Att låta hundar leka i strandkanten för att väcka änders nyfikenhet så att de kommer inom skotthåll, är en typ av jakt som bedrivits med fågelhundar i Europa under århundraden. I östra Kanadas kustland passade detta jaktsätt förträffligt och man kompletterade hundens lockande på fågel med apportering av bytet efter skottet.
Ursprunget till den kanadensiska retrievern anses vara en typ kallad Red Decoy Dog och med inkorsningar av spaniel, setter, vallhundar och lokala apportörer som den nu utdöda St. John's Dog eller andrar retrievrar, fick man så småningom fram Little River Duck Dog eller Yarmouth Toller, grunden till dagens Nova Scotia Duck Tolling Retriever.
Dess förfäder användes av indianer i Nova Scotia och de använde dem till att hämta skadat vilt, men när fransmännen kom för att ta över så gömde indianerna sig och skickade då hundarna för att hämta tjuvskjutet vilt, hunden sprang sedan iväg med bytet med och gömde sig till kusten var klar att springa med det till sin ägare.
Den första tollaren i Sverige registrerades 1984 och redan 1986 bildades rasklubben.

Tollaren är liksom de övriga medlemmarna inom retrieverfamiljen en apporterande fågelhund. Dessa hundars användningsområde är att söka, finna och apportera skjutet vilt till sin förare. Alla retrievrar är jakthundar som ska arbeta efter skott. En bonus vad gäller tollaren är att den även kan användas som lockhund - d.v.s. tolla till sig fågel före skott. För att kunna fungera som en bra apportör krävs bl.a. att hunden har en bra markeringsförmåga, att den kan växla mellan passivitet och aktivitet och att den äger en vilja att apportera det skjutna viltet utan att skada det till sin förare. En mycket viktig egenskap hos en retriever är att den har en stor portion samarbetsvilja.
Även om tollaren med framgång också kan användas som kortdrivare och som eftersökshund är det väsentligt att vi bemödar oss om att bevara vår ras fina retrieveregenskaper - egenskaper som bidragit till att tollaren uppskattas och används inom många olika områden långt utanför jägarkretsen.
Det är många tollarägare som ägnar sig åt apporteringsträning med sina hundar. Att börja jaktträna din hund är garanterat inget du kommer att ångra. Att vara tillsammans med sin tollare ute i skogen eller vid vattnet och få uppleva all glädje och iver den uppvisar över att få arbeta med det den är skapt för - som apporterande fågelhund - är inget annat än en stor skönhetsupplevelse!
På lydnads- och brukstävlingar har tollarna lyckats mycket bra och på senare år har antalet hundar ökat kraftigt i denna typ av hundsportsarrangemang. Agility och flyball är andra grenar som tollaren enligt många är som "klippt och skuren" för.

Tolling: Nova Scotia Duck Tolling Retriever är den enda hundrasen som kan "tolla" (eller locka) och apportera sjöfågel. Enkelt beskrivet går det till på följande sätt. Jägaren bygger sig ett gömsle en bit från vattnet. När en flock fåglar slår sig ner långt ute i vattnet, väntar han en stund innan han låter hunden visa sig. När han är säker på att fåglarna funnit sig tillrätta och slappnar av, slänger han iväg en pinne eller en boll från sitt gömställe och låter hunden apportera den. Ibland behövs endast ett fåtal, andra gånger många kast och apporteringar för att väcka fåglarnas intresse.
När fåglarna väl har upptäckt hunden, börjar de vanligtvis att simma in mot land. Hunden kallas nu in till gömstället och kommenderas att stanna kvar. När fåglarna sedan skjuts i uppflog, skickas hunden ut för att apportera dött och skadat vilt.
SSRK anordnar sedan 2007 officiella tollingjaktprov.


Beteende: En tollare ska vara kompakt och kraftfull, utan att förlora sin smidighet och snabbhet. I arbete har den ett snabbt, rusande sätt och är en stark och skicklig simmare - en outtröttlig apportör, som inte tvekar när den uppmanas till arbete. Många tollare har ett något sorgset uttryck som dock ändras till intensiv koncentration och upphetsning så fort hunden börjar arbeta. Tollaren är, som sagt, en mycket självständig, intelligent och ofta envis hund som kräver mycket av sin förare. Den som inte känner till tollarens karaktär och temperament kan bli förbryllad och till och med avskräckt i sina försök att träna en av dessa hundar. "Behandla en Tollare som en Labrador eller Chesapeake och du står där med en åsna" lär James B Spencer, en internationellt känd expert på retrievers, en gång ha sagt. Tollaren är alltså ingen "latmanshund". Den som inte är beredd att ägna mycket tid åt sin hund, inte bara genom promenader, utan även i form av mental stimulans, bör se sig om efter en annan ras. Om du däremot är intresserad av att arbeta med din tollare och lägga ned stora delar av din tid åt hunden, kommer du att få en utomordentligt trevlig familjemedlem och kompis som länge kommer att förgylla din och din familjs tillvaro.

Helhetsintryck: Tollaren skall vara en medelstor, kraftfull, muskulös, kompakt och välbalanserad hund med medelkraftig till kraftig benstomme. Den skall vara en i hög grad vig, rörlig, alert och beslutsam hund.

Utseende:Tollaren är mindre än övriga retrievers.
Tikarna mäter 45-48 cm och hanarna 48-51 cm. En avvikelse på +/- 3 cm är tillåten.Riktlinjer: 20-23 kg för vuxen hanhund och 17-20 kg för vuxen tik.
Huvudet är lätt kilformat med medelstora, trekantiga och högt ansatta öron.
Nosen är oftast köttfärgad, men svart nos förekommer också. Valparna föds vanligen med blå ögon, som sedan övergår till att bli antingen ljusa (bärnstensfärgade) eller bruna vid vuxen ålder.
Pälsen är tjock med raka eller vågiga täckhår och tät underull, ljusare på magen, byxor och undersida av svansen. Svansen är mycket yvig och bärs i rörelse ovan rygglinjen. Tollaren är röd till färgen och vita tecken är önskvärda i ansikte (bläs), bröst, tassar och svanstipp, men det förekommer hundar som helt saknar vita tecken.
Överteckning, d v s för stora vita fält eller vita tecken på t ex rygg eller nacke, är diskvalificerande fel. Beige-grå, bruna eller hundar med svarta inslag i pälsen är felfärgade. Dessa hundar får inte delta i utställningar.