Våra tankar om avel...

Det här med avel är inte lätt. Det är inget man ”bara gör, och så blir det som det blir”.
Det är levande varelser vi använder, och det gäller att resultatet blir det bästa tänkbara. Som att baka. Man måste ha ingredienser av god kvalité, lagom mycket av än det ena och det andra, men även tänka på att sött kanske kan hjälpa till och väga upp det sura. Om tiken har lite för mycket av den ena varan, kanske man bör se att hannen inte också har det så. Det gäller att få vågskålen att inte tippa över.
Men å andra sidan- ibland kanske det inte är meningen att brödet ska smaka som alla andras?!

Just nu skyndar vi långsamt. Vi har själva relativt små barn som tar mycket tid i anspråk. Vi ser det som en inkörningsperiod och i stället för att då satsa stort, så tar vi det lilla lugna, ger oss själva tid att tänka efter och satsar på att det blir bra med det lilla vi har.

I nuläget har vi en tik- Duck Tail´s Crazy Little Thing, eller Vissla som vi säger. Vi ser egenskaper hos henne som vi tycker tillför rasen något den behöver. Hon är tyst och i det närmaste en expert på passitivitet. Hon har allt det där andra en tollare också ska ha: arbetsglädjen, ivern, intelligensen, mångsidigheten… för att nämna några goda egenskaper. Att hon dessutom är en fin tik med goda yttre egenskaper får man väl mer se som ett plus i kanten. Men i avelsarbetet är det nog så viktigt, att bevara tollarens utseende så den får se ut som, och förbli, den arbetande retrievern som den faktiskt är.
Vi har även avelsrätten på en av valparna, Midgårdstollaren Freja, Sunna. Ska bli spännande att se vad hon växer upp till. Hittills har hon till vår stora glädje visat att hon bär med sig Visslas fantastiska mentalitet och passitivitets meriter. Härligt!

Vissla har gett fantastiskt fin avkomma hittills. Det är mentalt stabila och härliga hundar, som till vår glädje ärvt mycket av sin mors egenskaper. En del är mera lik henne till utseendet och hos några av dem ser man mycket av hannarna oxå...
Att hundarna har en bra mentalitet är nog så viktigt, men det gäller ju att de är friska också. Vi vill inte ha sönderavlade hundar, hur snälla och vackra de än må vara. Tollaren är i nuläget en frisk ras på stark frammarsch, så det gäller att verkligen se till att den förblir det, och satsa på kvalité och inte kvantitet. I vårt fall har det ju inneburit långa resor för att finna sådana hundar och som även tillfört nytt färskt blod till Sveriges tollarstam.
Men ibland kanske man inte får det resultatet man förväntade sig, och vad beror det då på ställer man sig då frågan?.. Det borda ha blivit bra, och det blev nästintill perfekt, på nästan alla valpar. Är det slumpen? Är det generna? Hur långt tillbaka? Och från vem? Tiken eller hannen? Och framför allt- vad kan vi göra för att inte det inte blir så igen…
Det finns ingen hund som är helt perfekt, som har den perfekta hälsostatistiken eller som har de perfekta linjerna som inte har något att anmärka på. Och vem vet riktigt säkert vad hundarna bär med sig i sina gener?
Vi söker bakåt i linjerna, föräldrar, mor och farföräldrar, deras avkomma, på syskon och tidigare kullar. Vi ser vad de tilltänkta hundarna förväntas bära med sig och föreställer oss vad de då kan bli för resultat. Sen håller vi tummarna…

Våra valpar växer upp hemma hos oss som vilken hund som helst. De är med oss från den stund de är redo för det. Barnen lär sig mycket av att ha dem så nära och valparna får med sig en trygghet och tillit till människorna som de senare har med sig som stabil grund att stå på. Barn och hundar lär sig respektera varandra och när sedan åtminstone valparna lämnar boet är det inte mycket som är främmande och skrämmande för dem…